elintyras. blogg.se

Jag ska flytta. Jag och ibland barnen. 

Mattias och jag är inte kära, så enkelt är det. Och så svårt, för hade vi bara varit det hade livet fortsatt i det stänk av ljusrosa skimmer som jag minns det som, i en kärnfamilj i ett fint hus med fantastiska förutsättningar till ett långt och lyckligt liv i tvåsamhet.

Istället har jag fått en lägenhet på Hammarn varifrån barnen på egen hand kan ta sig från och till bussen, så snart byter jag den gamla kökssoffan i kammarn med längd 1,65 (jag är 1,68) som jag den senaste månaden varvat vakna och sovande nätter i, mot en oviss framtid men i ett beslut som ändå känns rätt. För jag har varit så less. Jag har längtat så mycket bort och så lite hem. Jag har varit så olik mig själv och inte alls trivts. Så efter många långa och velande men ändå sunda diskussioner och försök till bättring tog vi till sist beslutet att faktiskt skilja på oss och se vad som händer. Vi är inte kära men vi tycker om varandra och vill inte rasera åtminstone tolv av tretton års fint och kärleksfullt förhållande genom att slita ut och riskera att förstöra de många och vackra minnen vi båda har kvar, så vi står enade och fast beslutna i att detta ska bli bra. Det ska bli bra för barnen och det ska bli bra för oss, om än på varsitt håll. Tårfyllt, slitsamt och jag är stundtals livrädd men också fylld av fjärilar och spänd förväntan i att få börja ett nytt, eget liv med tid och kvalitét till barnen och tid och kvalitét till mig själv.

Detta är mitt sätt att säga att 2016 på alla sätt kommer att bli ett förändringarnas år men att jag verkligen behöver det, och att jag därför börjat samla på starka singelkvinnor och olyckliga par som borde ha provat gå skilda vägar för längesen, för att stärka mig i min övertygelse om att vi gör rätt. Och jag vill också passa på att tacka ni nära och kära för det stöd jag (och Mattias) hittills fått och som bara bevisar det jag ändå alltid tänkt, att när det verkligen gäller så finns ni där! Fler och bättre än väntat dessutom!