På väg hem från fullmäktige igår slog det mig än en gång hur mycket människor kan växa om sig, och då syftar jag närmast på mig själv. Har egentligen skrivit om allt detta tidigare men inte listat det på det sättet, men att lilla, blyga, rodnande, tafatta, osäkra, präktiga och mesiga jag nu för andra gången pratat inför våra högsta förtroendevalda politiker i ett försök att göra skillnad, klassar jag som en av mina tre, eller egentligen fyra, största bedrifter, och något som får mig att skita i jantelagen för ett slag!
Därutöver är förlossningarna av mina barn och den smärta jag dessförinnan aldrig trodde mig kunna uthärda, en annan av mina största bedrifter, och särskilt det faktum att den ena är född helt utan bedövning alls! Inte för att det var självvalt utan det hanns helt enkelt inte med – men jag gjorde det och jag överlevde! Jag som trots allt nu har passerat trettioårsstrecket och fortfarande gråter när jag slår lilltån i tröskeln och tycker att det är mest synd om mig i hela världen…
Den tredje av mina största inre stoltheter och bedrifter är att mitt lata, bekväma jag som i elva år masade mig igenom idrottslektionerna och med nöd och näppe tog en promenad eller en cykeltur när jag var ledig, nu i över sex år tränat regelbundet flera gånger i veckan i ur och skur (och en del inomhus) och bland annat fixar att springa en mil! Och tack vare detta lyckas jag (för det mesta) hålla min ångest och psykiska hälsa i övrigt i schack, och orkar mer både fysiskt och psykiskt.
Men när jag för mitt inre listade dessa bedrifter (barnen exkluderade för de är förstås mina allra största bedrifter, men som inte på samma sätt som resten uppstått genom mentala förändringar) insåg jag att jag glömt den allra viktigaste bedriften, den som varit grundläggande i över tolv år och som lyft mig och tagit mig dit jag är idag – det är förstås den besvarade kärleken jag pratar om, och det faktum att jag på något konstigt sätt fick och fortfarande får Mattias att vilja vara min.