Här (andra klippet i del 1, Ragundamodellen) finns min insats vid gårdagskvällens kommunfullmäktige. Mitt blyga, tysta pch försynta barn- och tonårsjag hade placerat sig längst bak i ett hörn och nervöst förvridig kroppen i alla tänkbara och konstiga vinklar samtidigt som jag alldeles för tyst och med blicken i marken hastigt hade mumlat kortast tänkbara om det jag var satt att prata om. Därför skiter jag i jantelagen och ger mig rätten att vara stolt över det jag som 27-åring nu lyckats åstadkomma!
Om jag var nervös, svar ja. Flera beröm fick jag efteråt men jag har så svårt att ta till mig det utan tänker i smyg att de nog säger så bara för att vara snälla fast att de tycker att jag egentligen var bedrövlig. Så har jag tänkt alla de ca 30 gångerna i höst då jag framfört mitt arbete på liknande sätt vid informationsmöten i olika konstillationer, men jag har ändå varit så pass nöjd med min insats att jag velat fortsätta så det var med glädje som jag tog mig an gårdagens utmaning. Och med glädje som jag nu när jag sett mig själv in action (fick snudd på en black out efter mötet) ser att det faktiskt gick ganska hyfsat ändå.
"Hyfsat bra"? Du var ju kanonduktig!
skrivenIntressant att lyssna på, jag missade ju när du var hos oss i hemtjänsten eftersom jag fick äran att täcka upp för de andra den eftermiddagen ;)Men nu är även jag upplyst!