Jag har kollat tv här i mellandagarna, fast ironiskt nog nu när jag köpt tv så har mamma och pappas blivit utan, så det blev iPad eftersom vi var där, men ändå. Kollat Kent. Dokumentären om slutet och vägen dit. Kent gjorde som oss, Mattias och mig och slutade före slutet, innan allt blev förstört och oåterkalleligt, innan fina minnes förbyttes mot ilska och hat. Då som nu för alltid. Vi är inte längre där, vi är nån annanstans.
2016 har varit förändringarnas år på alla sätt som finns tror jag. Därför önskar jag ett lite lugnare och stabilare 2017, ett där jag liksom kan andas ut och finna mig tillrätta och bo in mig mer i hur det blev. Ta hand om mig själv lite bättre och så. Det var inte bra innan och är bättre nu. Vi gjorde rätt men det tar ändå en himla massa tid som mitt korta tålamod får brottas en del med det.
Som någon i Kent sa när de skämtade om att det kanske skulle bli en uppföljare om fem år; att det är ju nu man skulle vilja se den filmen för att se om det kommer bli bra...! Jag kan bara instämma! Som den trygghetsnarkoman jag är skulle jag också väldigt gärna vilja veta hur framtiden ska bli, men så funkar det ju inte riktigt... Jag ska dock göra och ge mitt bästa till nyårskvällen och 2017 och hoppas och jobba för att allt i slutändan ska bli bra!