Tack

Tack, tack kent. Tack för allt. För mina tonår, mina tidiga vuxenår och mitt senaste halvår. Tack för att ni blev en så stor del i soundtrack of our lives, ni gjorde det bra!

Och som ni levererade igår! Sjukt mycket bättre än mina kassa mobilbilder, haha. Från 999 till 747, och allt däremellan! Utan dina andetag, thinner, musik nonstop, dom andra och mannen i den vita hatten. Med mera.

Tack som fan!

kent

För över ett halvår sedan låg jag på soffan hos en kompis, det var kring lunchtid, lite dagen efter och ute var det slask. Och ångest. Skulle jag, eller skulle jag inte, få tag i biljetter. Jag och min andra fina vän som var höggravid på väg till ö-vik för att köpa kök hade kommit överens om att gå tillsammans och att jag skulle fixa biljetter.

Och jag fick biljetter, mycket ångest och väntan senare. Och ikväll är det dax!

Kent, sista turnén.

Om att inte blogga

Att blogga är kul tycker jag. En dagbok att dela med sig av, men som efter tio flitiga år prioriterats ner de senaste månaderna. Till förmån för annat. 
 
Men jag känner att jag vill (bort)förklara mig, och egentligen kanske också skriva av mig. Mest för min egen skull. För att jag älskar att skriva och för att jag älskar att gå tillbaka och titta emellanåt, även om också den sysslan också blivit alltmer sällan förekommande övertid. Det är inte så att jag tänkt sluta utan mer att jag tänker att det kan vara kul att gå tillbaka och läsa att jag faktiskt är merveten om den nyvunna sporadiskheten (nytt ord?!) om jag nu får för mig det, och för att de nu två inläggen det senaste dygnet kanske sätter igång en ny lust.
 
Att blogga är väl inte precis det trendigaste man kan göra nu längre och jag är såååå mycket flitigare i att bevara och dela minnen via instagram, men som sagt, skriva är ju kul det med! 
 
Vi får se vad som händer...