Idag har jag haft anställningsintervjuer. Som ansvarig arbetsgivarerepresentant för första och andra gången. Och mot slutet av veckan har jag hållit i hela fyra intervjuer i jakten på medarbetare till projektet som jag efter semestern ska börja basa över (http://www.ragunda.se/nyhetsarkiv/nyhetsarkiv-/2015-06-16-snart-startar-uvas.html).
Igår bestämde jag mig för att byta ångesten mot glädje och försöka se det som häftigt och spännande att vara med och bestämma vilka vi ska anställa för arbete i ”mitt” projekt. Formellt sett blir det min chefs projekt och han var också med på intervjuerna men som projektledare är det jag som kommer att driva och ansvara för det som coacherna vi rekryterar sedan gör.
Jag tror att jag faktiskt bara varit på sex anställningsintervjuer för jobb jag själv sökt (har haft lite fler jobb men där sluppit intervju), vilket såklart är den värsta sisten, men desto fler under mina år på personalavdelningen då jag ofta satt med för att se att allt gick rätt till, och därefter några som facklig – men att sitta på denna stol är nytt!
Och som avkoppling ska jag nu åka hem och slänga upp Viktors fondtapet! Inredningsarbetet har faktiskt gått på högvarv den senaste veckan, med garderobsinköp, uppbyggnad och byte av garderob i Mios rum (den jag köpte var för hög så Viktor som har lägre tak i sitt rum fick överta Mios och Mio fick den nya), samt hemkörning och allt annat som uppstår när man ska flytta ut och in ett astungt piano. Men nu står det där i min sal; mormors och morfars gamla piano som mamma på slutet haft undanställt i sitt garage(!)! Vill barnen bli konsertpianister ska åtminstone inte jag vara den som hindrar dem!
